Flytt och sushi

Denna morgonen började med en mindre glad Julia. För att jag skulle få de timmar sömn jag så gärna ville ha fick jag låta lillflickan sova på min mage. Förmiddagen såg ljusare ut och Julia var en ängel! Hon mös, lekte och var helt med i allt som hände. Hon har verkligen utvecklats enormt under dessa 5 veckor. Hon har ett helt annat liv i blicken och hjärtat smälter till hennes leende som nu kommer flera gånger om dagen. Hon har dom mest underbara små smilegropar som kan få vem som helst på fall. Ja hon är då verkligen mammas ängel.

På eftermiddagen tog vi oss till Trelleborg och min gamla lya. Vägen dit börjar verkligen ta sig (motervägen är snart klar) och det ser ut som vägsträckan Vellinge-Trelleborg kommer bli en av de vackrare motervägar att köra på. Väl framme fick jag ha Julia i bärsele medan jag bar ner sakerna till bilen. Äntligen har jag fått ett överlåtelsedatum på lägenheten och det blir på måndag (inte en dag för tidigt). Däremot har jag fortfarande grejor kvar att hämta och sen flyttstädningen. Detta är inte lätt att genomföra när man har ett spädbarn. Jag har så ont i ryggen och är helt slut nu efter att har burit på en bebis (6kg skulle jag tippa) och sen alla grejor. Man har ju dessutom vant sig vid hiss så att springa i trappor gör att man får upp flåset så att säga. Mamma kom även förbi och hjälpte mig lite men det var lite för svårt med Julia på magen så efter ett tag gav vi upp för att fortsätta i helgen. Det känns så konstigt varje gång man är i den gamla lyan. Det är verkligen en era som är över. Saknaden är stor för gångna tider men framtiden är strålande ljus. Jag kommer alltid ha en plats i hjärtat för min första lilla etta. Då var det bara den och jag och jag tillsammans med många vänner har haft underbara och minnesvärda dagar, kvällar, stunder i den.

Den gamla lyan <3

Innan jag stack hem beslöt jag mig för att överraska mannen där hemma med lite god sushi. Dom har ju bland den godaste sushin i Trelleborg (rekomenderar starkt) så den fick det bli. När jag kom hem frågade jag Olof om han var hungrig och så klart var han det. Jag lade upp bitarna på glastallrikar, dukade fint med ljus och Olof var fortfarande helt ovetande. När han sedan såg vad det blev för middag sken han upp och sa han trodde jag hade gjort typ mackor eftersom det gick så fort. I denna familjen älskar vi nämligen sushi och det var så sent som igår som vi pratade om att i helgen äta det. Det var en underbar middag med inte bara god sushi utan det bästa tänkbara sällskap.

Romantiken höll i sig men efter en stund ville Julia också göra sig hörd. Det fick bli en liten resa down memory lane med hela familjen uppkrupen i soffan. Sen fick Olof gå och lägga sig och jag satte mig och skrev detta. Snart är det dags för matning av Julia och sen ska hela familjen sova. Godnatt!

von Rosenskenan

När jag fick min lilla ängel tyckte jag som så många andra föräldrar att hon var helt perfekt (tycker jag även idag så klart). Jag var så imponerad över vad vi lyckats skapa och sa upprepade gånger till Olof att hon var finast i världen. Det som hände sen tog inte bort denna känslan alls men det skapade ett annat djup, en annan dimension. Något var fel och nånstans tror jag att man inte alltid bara kan ha lycka utan man måste drabbas av motgångar också. Som tur var är det som hände lätt fixat och allt kommer bara bli ett minne blott.

Det hela uppdagades på den första läkarkontrollen bara någon timme efter förlossningen. Vi fick besök av en läkare som gör den normala rutinkontrollen. Under denna kontroll trycker läkaren ut benen och känner på så sätt hur stabila höfterna är. Detta var ju inget jag var medveten om då jag fortfarande låg trött och sliten någon meter bort och observerade på avstånd. Läkaren ville ha en kollegas åsikt i det hela och gick för att hämta han. När de kom tillbaka var det inte bara en extra läkare utan ett helt entourage av läkarstudenter också. Alla skulle de på och trycka på Julias höfter (något som ser väldigt smärtsamt ut) som i sin tur gallskrek medan pappa Olof försökte lugna henne genom att stoppa ett lillfinger i munnen på henne. Efter att alla haft sin tur i att trycka på mitt barn fick vi en snabb, informativ genomgång i vad det innebär att ha en skena. En skena? Jag var chockad och inte minst överraskad över att mitt lilla perfekta barn kunde ha en defekt. Tankarna flög och jag försökte upprepa i huvudet vad det var läkaren hade sagt. "Resultatet kommer bli 100% bra" var de ord jag klängde mig fast vid. I slutändan sa han att de skulle känna på henne dagen efter också för kanske de inte skulle känna någon glidning i höften då. Detta gav mig hopp och jag förträngde det med en bestämd övertygelse om att självklart var inget fel.

Dagen därpå var det samma visa. De två läkarna kom in med hela sitt följe och det var fritt fram att trycka på mitt barn. Denna gång blev dock hoppet lite mindre. Då läkarna fortfarande kände en liten glidning i höften skulle vi nu slussas vidare till ortopeden i Malmö för ett ultraljud, ett fastställande och påsättning av skenan om detta skulle behövas. Skenan skulle ju helst sättas på samma dag så på den dagen vi planerar att åka hem ringer dom från Malmö och frågar om vi kan vara där om en timme. Detta var ju en omöjlighet då vi fortfarande låg kvar på BB i Ystad. Då fick vi en tid en hel vecka senare. Detta tyckte inte jag var klokt (inte personalen i Ystad heller utifrån vad jag kunde märka) men det var med blandad glädje och oro som jag accepterade detta. Jag skulle ju få mer tid med min gosiga lilla dotter utan en skena men tankarna flög och frågor som, hur hon skulle ta sig an den när hon varit utan så länge och kunde hon skadas av det, dök upp i mitt huvud. Vi fick i vilket fall åka hem med vårt lilla knyte och ta de som de kom.

Veckan utan skenan gick fort och den var alldeles underbar. Vi mös, badade, gick promenader och fick trevligt besök. Hon var underbart gosig.

När vi en vecka senare kom till Ortopeden i Malmö var känslorna huller om buller. Jag sa till mig själv att jag skulle vara stark och inte gråta. Hon kommer ju bli helt bra och det är säkerligen bara 6 veckor det rör sig om eftersom det verkar vara en liten glidning bara. Efter ett tag i väntrummet kom en sköterska och visade in oss i det rum där de hade ultraljudsutrustningen. Läkaren kom in och började känna på hennes ben. Han sa att det kändes bra och han kunde inte känna en glidning. Med den kommentaren ökade hoppet enormt för att sedan krossas då han ångrade sig och sa att han visst kände en glidning i vänstra höften. När dom sedan satte till ultraljudet var det fastställt. Läkaren visade oss hur höften gled i höftkulan och han visade även på den "friska" höften hur den satt fast. Jag slöt mig själv och som man ibland kan få en klump i halsen var hela jag nu en enda stor klump. Jag kunde inte säga ett ord för risken att jag skulle falla i gråt och just nu behövde jag ta hand om min dotter. Jag bara nickade till det läkaren sa och inom kort var vi på väg till en annan byggnad för att sätta på skenan.

Väl uppe i undersökningsrummet fick vi träffa Cecilia som förklarade att vi skulle få träffa henne en gång i veckan när vi skulle bada. Bilderna blandas och vad folk sa är ett vagt minne. När dom började böja till skenan och lilla Julia gallskrek brast mitt hjärta och jag började tyst storgråta. Minnet av att alla läkare och sköterskor förklarade att det var positivt för att jag till skillnad från andra föräldrar fick ett handtag på mitt barn som skulle göra henne stabilare och mer lätthanterlig gör mig än idag arg. Hur kan man vilja ha ett litet hårt paket istället för en gosig liten unge. Jag minns bestämt hur jag kände att jag skulle gå miste om mitt barns första tre månader. Det kändes som jag förlorat henne. Jag skulle aldrig få hålla min bebis igen, inte nära och inte känna henne som den mjuka spädbarn hon var. Den känslan av hopplöshet och förlust var skrämmande stark. Läkaren som varit med kom in på rummet igen. Jag kommer inte ihåg vad han ville men jag minns att vi hade ju inte fått veta hur länge hon skulle ha skenan så vi frågade. "Tolv veckor, varken mer eller mindre" svarade han. Det slog till ordentligt när jag fick höra det. Tolv veckor? Det var ju bara en liten glidning! Hade räknat med 6 eller max 8 veckor!

Gråten fortsatte och gick inte att hejda. Jag grät hela vägen hem. Folk tittade på bussen. Jag fortsatte faktiskt gråta nån stop tills på kvällen. Tyst föll tårarna timme efter timme. Någon gång på kvällen vände det. Julia var nu den som var ledsen. Hon skrek och skrek i timme efter timme och det är i särklass de värsta timmarna i mitt liv. Vi kunde inte få stop på gråten och jag grät också för minsta lilla. Vi ringde BB och fick lite stöd, vi gick promenader och vi prövade allt. Vid midnatt fanns där plötsligt en sak vi kunde göra. Hon kunde äntligen finna ro när hon låg på min mage. Så gick vi därför och lade oss, hela familjen i upplösningstillstånd. Jag sov 2h med henne på min mage. Prövade lägga henne ifrån mig men hon började då igen. Ringde BB igen och rådfrågade dom och med tanke på vår situation så tyckte dom hon skulle få sova på magen om det hjälpte. Så eftersom vi var så hjälplösa i den stunden var det så det fick bli. Än en gång den natten gick vi och lade oss.

Dagen därpå var lite lugnare. Jag grät fortfarande nästan varje gång jag försökte prata och Julia var svårtillfredsställd men inte så hopplöst som dagen innan.

Nu har det gått 4 veckor exakt i skenan. Jag hatar den fortfarande och vill verkligen bli av med den. Jag har inte som läkarna säger börjat tycka den är praktisk. Vill bara bli av med den men eftersom Julia nu vant sig vid den kan jag lättare acceptera den. Varje dag tänker jag ändå på hur skönt det vore att bli av med den. Pappa Olof tror hon hade kunnat krypa redan om det inte va för skenan. Den hatade förbaskade och ändå väldigt bra skenan.

Finbesök och Entre

Idag hade jag och Julia finbesök av Josse. Hon hade med sig frallor som vi mumsade på medan vi såg "Våra bästa år". Den serien har vi följt läänge! Man behöver inte se på den för att hänga med i den så innan har man bara sett den när man haft sovmornar eller när man varit sjuk. Nu har jag ju på de senaste kunnat följa den lite bättre. Helt otroligt att man kan vara så fängslad av något så dåligt egentligen.

Josse hade inte bara med sig frallorna utan kom även med tre små saker till Julia. Hon fick en fin sparkdräkt, små söta kanintofflor och en skallra från barbapapa. De var jättefint alltihopa och Julia verkar redan trivas med dom. Det är så perfekt för den lilla skallran kan man sätta runt handleden på henne så skallrar den utan att hon behöver hålla i den.

Julia leker iklädd sin nya sparkdräkt med sin nya leksak

Så kul man kan ha!

Efter tre trevliga timmar med massa snack var Josse tvungen att bege sig till jobb. Då mös jag och Julia lite innan jag bestämde mig för att gå ner på Entré och klippa mig. Detta blev inte av dock för jag bangade i sista sekunden. Tycker det är så svårt och välja frisör och betala över 500:- för en klippning av någon man ändå inte vet om dom är bra eller inte känns lite dumt. Vad skilljer egentligen en frisör som tar 150:- eller 300:- ifrån den som tar 500:-? Jag skulle gärna lägga 500:- om jag bara visste att jag blev nöjd men det kan man väll aldrig veta. istället blev det en liten shoppingtur. Känns så konstigt och ovant att man är tillbaka i sin normala vikt och storlek så insikten i att man igen kan börja prova vanliga kläder och passa dom känns konstig. Idag blev det en liten something something till mig själv (och olof). Innan jag gick hem köpte jag de sista ingredienserna till kvällens middag. Olof skall jobba över och jag tänkte därför servera han nått extra gott ikväll. Jag ska pröva mig på att göra kyckling i vitvin, schalottenlök och championsås tillsammans med hemmalagad potatismos. Tror det blir smaskens. Just nu är Julia lite mammig så därför ska jag nu pröva vår nya bärsjal så att jag enkelt och lätt kan tillfredsställa lilltösen samtidigt som jag fixar middagen.

En sensommar söndag i bokskogen

Igår var en underbar sensommar söndag! Jag fick sovmorgon då Olof tog hand om Julia (som är morgonpigg). Sen blev det morgonmys och smoothie till frukost. Efter det stack vi iväg för att titta på en bil. Hela familjen fick provköra och det var väldigt skönt att sitta i en stor bil (lånar fortfarande den lilla micran). Nu lutar det åt att jag ska få den bilen jag vill ha vilket är en SUV och det är såå spännande.


Efter vi kollat på bilen så visste vi inte var vi skulle köra. Då bestämde Olof var vi skulle utan att jag visste det. Det blev en tur till bokskogen. Där började vi med att fika lite och sen begav vi oss ut i naturen. Det var den mest underbara sensommar dag med över 20 grader varmt och strålande eftermiddagssol. Kunde inte varit mer perfekt. Vi hade lilltjejen i bärselen, kameran runt halsen och gick i enbart t-shirt och linne. Vi såg en orm i sjön och en massa underbara blommor och växter. Något som slog mig var hur mycket lycka och kärlek som finns i skogen. De människor man stötte på var alla där med någon de älskar. Det var kärlekspar, barnfamiljer, hundägare, släktingar och vänner. Jag tror faktiskt inte att någon vi såg där var olycklig och det är lite skön omväxling från innerstan. Själv var jag fullkomligt lycklig till och med så pass att jag vid något tillfälle gjorde hopplasteg samtidigt som jag sjöng (i huvudet) idas sommarvisa. Det var så jag gjorde som liten dagar som denna och det gick bara inte att hålla inne sådana känslor.

På vägen hem från bokskogen körde vi inom min morfar där lilla Julia fick träffa min morbror, sin gammelmorfar, sin mormor och sin morbror. Det var mysigt att få träffa familjen och alla stod med systemkameran i högsta hugg.

Väl hemma igen bäddade vi med de nya påslakanen och täcket och det blev ett eget litet himmelrike. Det tjocka, fluffiga täcket i de ultramjuka påslakanet var perfektion. Detta resulterade i att vi gick och lade oss tidigt.

 

En lördag med mina älsklingar

Idag har vi haft fullt upp med massa trevligheter. I förmiddags kom Julias farmor och farmors syster (vad blir det till julia?) på besök! Som alltid trivs lilla Julia väldigt bra hos sin farmor men idag blev besöket kort för vi skulle göra ärenden. Först åkte vi för att kolla en Mac till Olof. Ska bli kul och pröva den sen! Dom är ju riktigt snygga och är den lika bra som apples andra prudokter så gillar vi det! Sen åkte vi vidare till ikea där jag fick mitt efterlängtade påslakanset (vitt med massa rosa rosor!)och ett nytt täcke. Det var lite fräckt för man kunde ha tre olika värmelägen då där var ett medel tjockt, ett tunnt och så kunde man sätta samman dom till ett extra varmt. Detta tyckte jag var suveränt då jag knappt klarar sova med täcke på sommaren och på vintern fryser jag ihjäl. Det blev även lite annat kul men det hela kändes riktigt lyckat! Vi fick även ätit en god (faktiskt!) middag där. Sen begav vi oss hem igen för att ta emot lite gäster som ville träffa Julia. Hon fick även fina leksaker som vi tackar så hjärtligt för. Julia har varit helt underbar idag också. Hon har inte skrikit alls utan bara väldigt nöjd observerat och tittat på allt omkring. En sån underbar tös! Nu ikväll är Olof med sina kompisar och äter gott och jag är hemma o myser med Julia, ett glas vin och kanelbullarna. Ser fram emot en ny dag imorgon med mina älsklingar! Här är några bilder jag tog på dom innan. Det är kärlek! <3

Julia är med i blicken och tittar på mamma...

och sen tittar hon på pappa...

ler åt varandra...

det är kärlek <3

Två konstnärer och en fot

Idag är jag och Julia konstnärligt lagda. Vi har precis gjort klart små fotavtryck i bläck (ja inte mina då utan Julias) och dom blev superbra tycker jag! Till detta använde vi stämpelbläck och små styva papper. Jag placerade Julia på skötbordet, tog fram stämpeldynan och hon tryckte snällt och fint emot med hela foten. Först i bläcket och sedan på pappret. Nu blir det lite leka med mammas kamera också.

"Small feet, big heart"

Julia blir en månad

Idag är en milstolpe i Julias liv. Hon räknas inte längre till att vara en nyfödd utan från och med idag är hon ett spädbarn. Om någon frågar hur gammal är hon är det nu med större sannolikhet att jag svarar i månader än i veckor. Min älskade underbara Julia blir idag en månad gammal och till det säger vi ett stort GRATTIS!<3

Morgonmys med familjen den 22/9-11

Idag har vi roat oss lite. Vi har lekt en massa och idag var det även dags för den första föräldraträffen. Julia satt väldigt vaken och skådade allt som försiggick omkring sig. Även jag tyckte det var väldigt trevligt då det alltid är kul att prata om och jämföra förlossningar, barn och nutiden. Man fick höra att en del grejer tösabiten gör gör de andra barnen också medan andra fasoner var hon mer unik med. Ser fram emot nästa träff.

Lek i babygymmet på förmiddagen

Efter föräldragruppen begav jag mig till Hansakompaniet för lite shopping med Nadja och Kenzo. Dom har verkligen underbara kläder, leksaker och dylikt där. Eftersom det faktiskt är idag som Julia blir en månad gammal fick hon sig en liten leksak. Det var en fin prasslande, skallrande docka som också den heter Julia (står på klänningen). Efter en runda på stan och en del skitsnack begav jag mig sedan hem till fots. Julia sov hela stunden på stan med undantag från när jag väckte henne för lite mat (om hon inte åt i sömne...). När jag kom till Entré handlade jag lite mat men även stämpelbläck som jag tänkte använda för att göra ett litet fotavtryck imorgon. Nu är det mys i soffan som gäller med de tre bästa (Olof, Julia och katten Tulle).

Hemma igen och myser i soffan

Den regniga natten du kom - Förlossningen

Dagen då det började var söndagen den 21/8. Jag hade helt gett upp hoppet om att något skulle hända. Det var sista dagen på Malmöfestivalen och vi hade varit ute och gått under dagen. Vid 16-tiden sitter jag med Olof ute på balkongen och dricker smoothie och snackar skit. Under tre veckors tid hade jag haft sammandragningar och värkar och det är detta som är grunden till att jag nu hade gett upp hoppet om att få se dig inom en snar framtid. När vi sitter där och snackar känner jag ganska svaga sammandragningar. Detta var ingen ovanlighet men vad som fick mig att tänka till och hoppas var att jag på något sätt tyckte att de var mer regelbundna. Jag och Olof började genast spekulera i om det kunde vara början. Klockan 18.00 tycker jag de har blivit starkare och gör lite ont och det är då jag började notera exakt tid för värkarna. Detta gjorde jag så smart genom att fotografera displayen på min iphone genom att trycka på den runda knappen samtidigt som jag tryckte på av/på knappen. På detta vis kunde jag ganska så lätt och bekymmersfritt hålla koll på mina värkar. Vid den här tiden var det 6-8 min emellan värkarna så jag bestämde tillsammans med Olof att det nog inte var så vidare bra att jag hängde med och såg Veronica Maggio på stora scenen (och tur var väll det). När det senare var 6-4 min mellan värkarna ringde jag till Ystad och hörde med dom om vi kunde komma kanske senare på kvällen/natten. Kvällen spenderades till största del av att se lite på tv men framförallt prata i telefon eller på sms för just detta var den bästa distraktionen. Vid halv tio tiden insisterar jag på att Olof ska gå på konserten då han pratat om denna hela veckan men han fick i uppdrag att köpa hem godis också som vi kunde äta på BB. Det dröjde inte länge efter att han gått till värkarna gjorde ordentligt ont. Jag prövade duscha och efter det lägga mig i sängen och försöka distrahera mig genom att snacka med Nadja via sms och mamma i telefon. Till slut hade jag så ont att jag inte längre kunde skriva (ordagrant så kunde jag inte trycka på knapparna utan att det blev fel) eller tala. Klockan kvart över tio skrev jag till Olof "Måste nog åka ganska snart för jag vill ha lustgas! Men kom hem vid elva så borde de funka". Det dröjde dock inte många minuter förrän jag skrev igen "Kom hem nu e du snäll.. Detta känns riktigt jobbigt nu!". Olof begav sig genast från konserten men stack som begärt inom hemmakväll och köpte godis. När han sedan kom hem kl 23.00 tog vi genast vårt pick och pack och stack ner till den lilla röda micran vi fått låna. Som det alltid gör i filmer och som det nu även gjorde i verkligheten så ösregna det och var stormigt. Vägen Malmö-Ystad är aldrig rolig att köra och det blev inte bättre pga väderförhållandena och det faktum att vi satt i en liten bil på 74 hästkrafter med lika många år på nacken som jag och jag hade ONT! Då vägunderlaget var hemskt (översvämningar) och Olof redan pressade micran i 90km/h vågade jag inte visa hur ont jag hade. Varje värk som kom hängde jag mig i det lilla handtaget ovanför huvudet och klängde fast för glatta livet. Olof bad mig slappna av i armarna och spara på krafterna men det var näst intill en omöjlighet då värkarna kom med ca 3 min mellanrum. Hela resan andades jag med profylax för detta ansåg jag inte längre töntigt utan det var en överlevnadsinstinkt. Ett av mina stora minnen från denna resa är även de vita siffror mot den blåa bakgrund som talar om hur många km det är kvar till Ystad. Aldrig har jag varit så fokuserad på en vägskyllt i hela mitt liv. Smärtan var olidlig och när vi väl kom till Ystad visste Olof inte var vi skulle köra. Det gjorde inte jag heller då jag aldrig varit där men jag hade en liten karta i mobilen som vi försökte följa. Vi körde fel någon runda och jag minns att jag skällde på Olof för att han försökte prata med mig under en värk men tillslut hittade vi rätt. Klockan 00.30 staplade jag upp till förlossningen framåtböjd då jag inte längre kunde stå rakt. En sköterska kom springande och öppnade och jag kommer ihåg att hon noterade högt att jag hade ont (no shit! tänkte jag). Det första jag gjorde var att gå på toaletten då jag var otroligt kissinödig men detta hjälpte så klart inte. Istället fick jag staka mig tillbaka till rummet vi fått och där satte de på mig ett CTG. Barnmorskan Anita förklarade att man brukar ha den på 15-20 min innan de gör en undersökning. När den var på plats såg man att jag hade värkar varje minut och Anita konstaterade att dom var mycket starka (vilket jag självklart redan visste). Vid detta laget skedde den första vändningen för det var då jag fick lustgas. Det gjorde fortfarande ont men man fick lite distans till smärtan. Det hela var så fräckt för när jag var som djupast inne i lust-dimman så hallucinerade jag att jag var 16 år, full och på Strandbaden igen. Ljudet av maskinen blev till en techno-låt men allteftersom värken avtog fick jag ta bort masken och komma tillbaka till min smärtsamma verklighet. Jag var under hela förlossningen väldigt medveten om vad man ska och inte ska göra och detta var resultatet av många timmars dokumentärer som "Livet på BB" och "Förlossningskliniken". När undersökningen gjordes visades det att jag var åtta nästan nio cm öppen. Jag bad dom ta hå på fostervattnet då jag hört att det kan snabba på det och dessutom minska tryckt. Detta var när den andra vändningen skedde för smärtan blev nu om möjligt tio gånger värre. Förberedelser gjordes och kl 02.00 började jag krysta. Olof stod och fläktade mig och jag tog i för kung och fosterland. Jag minns att jag gnällde på att hon aldrig kom och att inget hände (har ju sett på tv att ungen kommer efter två-tre krystvärkar). Allt tog sån tid och smärtan var olidlig! Jag skällde på Anita då jag var övertygad om att hon tryckte in ungen. Jag har många gånger sagt när jag sett på dokumentärer om förlossningar att jag tycker de kvinnorna är tönna som skriker att de inte längre vill mer och att de vill gå hem, varför inte bara krysta tänkte jag. Det är därför jag än idag är chockad över min reaktion då detta var mina exakta ord. "Jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill gå hem, ta ut ungen, ta ut henne, du trycker in henne" så löd mina ord men gudarna ska veta att detta hindrade mig inte från att pressa och krysta när värkarna kom. Jag har aldrig velat låta bli att göra något så mycket och ändå gjort det men i mitt bakhuvud fanns hela tiden vetskapen om att ju mer jag krystar desto snabbar blir jag av med smärtan. Plötsligt säger Anita att huvudet är ute och jag hör ett skrik. Jag ville bara ha ut resten men var tvungen att vänta till nästa värk. Då tog jag ett sista krafttag och ut kom hon kl 02.37, 4520 g och 52 cm lång lades hon upp på mitt bröst. Skrek inte längre utan sökte istället bröstet som hon sedan började amma på.
Min lilla älskade Julia var född. <3

Någon timme efter förlossningen