von Rosenskenan

När jag fick min lilla ängel tyckte jag som så många andra föräldrar att hon var helt perfekt (tycker jag även idag så klart). Jag var så imponerad över vad vi lyckats skapa och sa upprepade gånger till Olof att hon var finast i världen. Det som hände sen tog inte bort denna känslan alls men det skapade ett annat djup, en annan dimension. Något var fel och nånstans tror jag att man inte alltid bara kan ha lycka utan man måste drabbas av motgångar också. Som tur var är det som hände lätt fixat och allt kommer bara bli ett minne blott.

Det hela uppdagades på den första läkarkontrollen bara någon timme efter förlossningen. Vi fick besök av en läkare som gör den normala rutinkontrollen. Under denna kontroll trycker läkaren ut benen och känner på så sätt hur stabila höfterna är. Detta var ju inget jag var medveten om då jag fortfarande låg trött och sliten någon meter bort och observerade på avstånd. Läkaren ville ha en kollegas åsikt i det hela och gick för att hämta han. När de kom tillbaka var det inte bara en extra läkare utan ett helt entourage av läkarstudenter också. Alla skulle de på och trycka på Julias höfter (något som ser väldigt smärtsamt ut) som i sin tur gallskrek medan pappa Olof försökte lugna henne genom att stoppa ett lillfinger i munnen på henne. Efter att alla haft sin tur i att trycka på mitt barn fick vi en snabb, informativ genomgång i vad det innebär att ha en skena. En skena? Jag var chockad och inte minst överraskad över att mitt lilla perfekta barn kunde ha en defekt. Tankarna flög och jag försökte upprepa i huvudet vad det var läkaren hade sagt. "Resultatet kommer bli 100% bra" var de ord jag klängde mig fast vid. I slutändan sa han att de skulle känna på henne dagen efter också för kanske de inte skulle känna någon glidning i höften då. Detta gav mig hopp och jag förträngde det med en bestämd övertygelse om att självklart var inget fel.

Dagen därpå var det samma visa. De två läkarna kom in med hela sitt följe och det var fritt fram att trycka på mitt barn. Denna gång blev dock hoppet lite mindre. Då läkarna fortfarande kände en liten glidning i höften skulle vi nu slussas vidare till ortopeden i Malmö för ett ultraljud, ett fastställande och påsättning av skenan om detta skulle behövas. Skenan skulle ju helst sättas på samma dag så på den dagen vi planerar att åka hem ringer dom från Malmö och frågar om vi kan vara där om en timme. Detta var ju en omöjlighet då vi fortfarande låg kvar på BB i Ystad. Då fick vi en tid en hel vecka senare. Detta tyckte inte jag var klokt (inte personalen i Ystad heller utifrån vad jag kunde märka) men det var med blandad glädje och oro som jag accepterade detta. Jag skulle ju få mer tid med min gosiga lilla dotter utan en skena men tankarna flög och frågor som, hur hon skulle ta sig an den när hon varit utan så länge och kunde hon skadas av det, dök upp i mitt huvud. Vi fick i vilket fall åka hem med vårt lilla knyte och ta de som de kom.

Veckan utan skenan gick fort och den var alldeles underbar. Vi mös, badade, gick promenader och fick trevligt besök. Hon var underbart gosig.

När vi en vecka senare kom till Ortopeden i Malmö var känslorna huller om buller. Jag sa till mig själv att jag skulle vara stark och inte gråta. Hon kommer ju bli helt bra och det är säkerligen bara 6 veckor det rör sig om eftersom det verkar vara en liten glidning bara. Efter ett tag i väntrummet kom en sköterska och visade in oss i det rum där de hade ultraljudsutrustningen. Läkaren kom in och började känna på hennes ben. Han sa att det kändes bra och han kunde inte känna en glidning. Med den kommentaren ökade hoppet enormt för att sedan krossas då han ångrade sig och sa att han visst kände en glidning i vänstra höften. När dom sedan satte till ultraljudet var det fastställt. Läkaren visade oss hur höften gled i höftkulan och han visade även på den "friska" höften hur den satt fast. Jag slöt mig själv och som man ibland kan få en klump i halsen var hela jag nu en enda stor klump. Jag kunde inte säga ett ord för risken att jag skulle falla i gråt och just nu behövde jag ta hand om min dotter. Jag bara nickade till det läkaren sa och inom kort var vi på väg till en annan byggnad för att sätta på skenan.

Väl uppe i undersökningsrummet fick vi träffa Cecilia som förklarade att vi skulle få träffa henne en gång i veckan när vi skulle bada. Bilderna blandas och vad folk sa är ett vagt minne. När dom började böja till skenan och lilla Julia gallskrek brast mitt hjärta och jag började tyst storgråta. Minnet av att alla läkare och sköterskor förklarade att det var positivt för att jag till skillnad från andra föräldrar fick ett handtag på mitt barn som skulle göra henne stabilare och mer lätthanterlig gör mig än idag arg. Hur kan man vilja ha ett litet hårt paket istället för en gosig liten unge. Jag minns bestämt hur jag kände att jag skulle gå miste om mitt barns första tre månader. Det kändes som jag förlorat henne. Jag skulle aldrig få hålla min bebis igen, inte nära och inte känna henne som den mjuka spädbarn hon var. Den känslan av hopplöshet och förlust var skrämmande stark. Läkaren som varit med kom in på rummet igen. Jag kommer inte ihåg vad han ville men jag minns att vi hade ju inte fått veta hur länge hon skulle ha skenan så vi frågade. "Tolv veckor, varken mer eller mindre" svarade han. Det slog till ordentligt när jag fick höra det. Tolv veckor? Det var ju bara en liten glidning! Hade räknat med 6 eller max 8 veckor!

Gråten fortsatte och gick inte att hejda. Jag grät hela vägen hem. Folk tittade på bussen. Jag fortsatte faktiskt gråta nån stop tills på kvällen. Tyst föll tårarna timme efter timme. Någon gång på kvällen vände det. Julia var nu den som var ledsen. Hon skrek och skrek i timme efter timme och det är i särklass de värsta timmarna i mitt liv. Vi kunde inte få stop på gråten och jag grät också för minsta lilla. Vi ringde BB och fick lite stöd, vi gick promenader och vi prövade allt. Vid midnatt fanns där plötsligt en sak vi kunde göra. Hon kunde äntligen finna ro när hon låg på min mage. Så gick vi därför och lade oss, hela familjen i upplösningstillstånd. Jag sov 2h med henne på min mage. Prövade lägga henne ifrån mig men hon började då igen. Ringde BB igen och rådfrågade dom och med tanke på vår situation så tyckte dom hon skulle få sova på magen om det hjälpte. Så eftersom vi var så hjälplösa i den stunden var det så det fick bli. Än en gång den natten gick vi och lade oss.

Dagen därpå var lite lugnare. Jag grät fortfarande nästan varje gång jag försökte prata och Julia var svårtillfredsställd men inte så hopplöst som dagen innan.

Nu har det gått 4 veckor exakt i skenan. Jag hatar den fortfarande och vill verkligen bli av med den. Jag har inte som läkarna säger börjat tycka den är praktisk. Vill bara bli av med den men eftersom Julia nu vant sig vid den kan jag lättare acceptera den. Varje dag tänker jag ändå på hur skönt det vore att bli av med den. Pappa Olof tror hon hade kunnat krypa redan om det inte va för skenan. Den hatade förbaskade och ändå väldigt bra skenan.