Den regniga natten du kom - Förlossningen

Dagen då det började var söndagen den 21/8. Jag hade helt gett upp hoppet om att något skulle hända. Det var sista dagen på Malmöfestivalen och vi hade varit ute och gått under dagen. Vid 16-tiden sitter jag med Olof ute på balkongen och dricker smoothie och snackar skit. Under tre veckors tid hade jag haft sammandragningar och värkar och det är detta som är grunden till att jag nu hade gett upp hoppet om att få se dig inom en snar framtid. När vi sitter där och snackar känner jag ganska svaga sammandragningar. Detta var ingen ovanlighet men vad som fick mig att tänka till och hoppas var att jag på något sätt tyckte att de var mer regelbundna. Jag och Olof började genast spekulera i om det kunde vara början. Klockan 18.00 tycker jag de har blivit starkare och gör lite ont och det är då jag började notera exakt tid för värkarna. Detta gjorde jag så smart genom att fotografera displayen på min iphone genom att trycka på den runda knappen samtidigt som jag tryckte på av/på knappen. På detta vis kunde jag ganska så lätt och bekymmersfritt hålla koll på mina värkar. Vid den här tiden var det 6-8 min emellan värkarna så jag bestämde tillsammans med Olof att det nog inte var så vidare bra att jag hängde med och såg Veronica Maggio på stora scenen (och tur var väll det). När det senare var 6-4 min mellan värkarna ringde jag till Ystad och hörde med dom om vi kunde komma kanske senare på kvällen/natten. Kvällen spenderades till största del av att se lite på tv men framförallt prata i telefon eller på sms för just detta var den bästa distraktionen. Vid halv tio tiden insisterar jag på att Olof ska gå på konserten då han pratat om denna hela veckan men han fick i uppdrag att köpa hem godis också som vi kunde äta på BB. Det dröjde inte länge efter att han gått till värkarna gjorde ordentligt ont. Jag prövade duscha och efter det lägga mig i sängen och försöka distrahera mig genom att snacka med Nadja via sms och mamma i telefon. Till slut hade jag så ont att jag inte längre kunde skriva (ordagrant så kunde jag inte trycka på knapparna utan att det blev fel) eller tala. Klockan kvart över tio skrev jag till Olof "Måste nog åka ganska snart för jag vill ha lustgas! Men kom hem vid elva så borde de funka". Det dröjde dock inte många minuter förrän jag skrev igen "Kom hem nu e du snäll.. Detta känns riktigt jobbigt nu!". Olof begav sig genast från konserten men stack som begärt inom hemmakväll och köpte godis. När han sedan kom hem kl 23.00 tog vi genast vårt pick och pack och stack ner till den lilla röda micran vi fått låna. Som det alltid gör i filmer och som det nu även gjorde i verkligheten så ösregna det och var stormigt. Vägen Malmö-Ystad är aldrig rolig att köra och det blev inte bättre pga väderförhållandena och det faktum att vi satt i en liten bil på 74 hästkrafter med lika många år på nacken som jag och jag hade ONT! Då vägunderlaget var hemskt (översvämningar) och Olof redan pressade micran i 90km/h vågade jag inte visa hur ont jag hade. Varje värk som kom hängde jag mig i det lilla handtaget ovanför huvudet och klängde fast för glatta livet. Olof bad mig slappna av i armarna och spara på krafterna men det var näst intill en omöjlighet då värkarna kom med ca 3 min mellanrum. Hela resan andades jag med profylax för detta ansåg jag inte längre töntigt utan det var en överlevnadsinstinkt. Ett av mina stora minnen från denna resa är även de vita siffror mot den blåa bakgrund som talar om hur många km det är kvar till Ystad. Aldrig har jag varit så fokuserad på en vägskyllt i hela mitt liv. Smärtan var olidlig och när vi väl kom till Ystad visste Olof inte var vi skulle köra. Det gjorde inte jag heller då jag aldrig varit där men jag hade en liten karta i mobilen som vi försökte följa. Vi körde fel någon runda och jag minns att jag skällde på Olof för att han försökte prata med mig under en värk men tillslut hittade vi rätt. Klockan 00.30 staplade jag upp till förlossningen framåtböjd då jag inte längre kunde stå rakt. En sköterska kom springande och öppnade och jag kommer ihåg att hon noterade högt att jag hade ont (no shit! tänkte jag). Det första jag gjorde var att gå på toaletten då jag var otroligt kissinödig men detta hjälpte så klart inte. Istället fick jag staka mig tillbaka till rummet vi fått och där satte de på mig ett CTG. Barnmorskan Anita förklarade att man brukar ha den på 15-20 min innan de gör en undersökning. När den var på plats såg man att jag hade värkar varje minut och Anita konstaterade att dom var mycket starka (vilket jag självklart redan visste). Vid detta laget skedde den första vändningen för det var då jag fick lustgas. Det gjorde fortfarande ont men man fick lite distans till smärtan. Det hela var så fräckt för när jag var som djupast inne i lust-dimman så hallucinerade jag att jag var 16 år, full och på Strandbaden igen. Ljudet av maskinen blev till en techno-låt men allteftersom värken avtog fick jag ta bort masken och komma tillbaka till min smärtsamma verklighet. Jag var under hela förlossningen väldigt medveten om vad man ska och inte ska göra och detta var resultatet av många timmars dokumentärer som "Livet på BB" och "Förlossningskliniken". När undersökningen gjordes visades det att jag var åtta nästan nio cm öppen. Jag bad dom ta hå på fostervattnet då jag hört att det kan snabba på det och dessutom minska tryckt. Detta var när den andra vändningen skedde för smärtan blev nu om möjligt tio gånger värre. Förberedelser gjordes och kl 02.00 började jag krysta. Olof stod och fläktade mig och jag tog i för kung och fosterland. Jag minns att jag gnällde på att hon aldrig kom och att inget hände (har ju sett på tv att ungen kommer efter två-tre krystvärkar). Allt tog sån tid och smärtan var olidlig! Jag skällde på Anita då jag var övertygad om att hon tryckte in ungen. Jag har många gånger sagt när jag sett på dokumentärer om förlossningar att jag tycker de kvinnorna är tönna som skriker att de inte längre vill mer och att de vill gå hem, varför inte bara krysta tänkte jag. Det är därför jag än idag är chockad över min reaktion då detta var mina exakta ord. "Jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill gå hem, ta ut ungen, ta ut henne, du trycker in henne" så löd mina ord men gudarna ska veta att detta hindrade mig inte från att pressa och krysta när värkarna kom. Jag har aldrig velat låta bli att göra något så mycket och ändå gjort det men i mitt bakhuvud fanns hela tiden vetskapen om att ju mer jag krystar desto snabbar blir jag av med smärtan. Plötsligt säger Anita att huvudet är ute och jag hör ett skrik. Jag ville bara ha ut resten men var tvungen att vänta till nästa värk. Då tog jag ett sista krafttag och ut kom hon kl 02.37, 4520 g och 52 cm lång lades hon upp på mitt bröst. Skrek inte längre utan sökte istället bröstet som hon sedan började amma på.
Min lilla älskade Julia var född. <3

Någon timme efter förlossningen